Det satt jag å mamma å prata om igår..
Hur livet förändras ju äldre man blir, hur värderingar mognas och tankar och känslor klarnar!

Som ni vet så är jag en riktig stänkare=) grubblar i min ensamhet.. ibland lite för mycket!
Men det är jag.. och jag är en sån typ av människa.. tydligen!

Jag har hört att det är starkt att erkänna sina brister, sina rädslor osv..
Och att SLÄPPA sin stolthet och våga vara den man är Utan och innan.
Hur många är det som är det?
Jag tror att många människor är anpassare som är rädda att inte passa in och anpassar sig för att inte ställa till med irritation eller är rädda för att inte bli omtyckta.
Men om man är sig själv rakt igenom,jämt och ständigt.. säger var man tycker om allt och står för det!
Hur går det då.. blir man omtyckt då.. eller vad handlar egentligen allt om..
Att vara omtyckt eller att vara sig själv?

Jag har testat och provat... TYdligen så går man ju in i olika roller.. När man är med sina vänner, sin pojkvän, på sitt jobb, med sin mamma osv..

Hur många människor kör samma stil rakt igenom, med alla..

Vissa gör det, men dom människorna lyckas ju inte bli omtyckta av alla. Men mår kanske som bäst själva!!

Jag har varit på en del olika arbetsplatser och insett att om jag säger vad jag tycker jämt och ständigt gillar vissa mig, medans andra kanske tom hatar mig.
Är jag neutral, anpassar mig och är mig själv till viss del..  då är jag omtyckt!

I förhållanden, har jag när jag var yngre trott att passion kommer till viss del från spänning, finns ingen spänning är ett förhållande tråkigt. Vilket jag insett på äldre dar att man inte kan leva med spänningar och otrygghet hur länge som helst..
Nån ggn måste man leva med det "tråkiga" Men göra det till något helt naturligt.. Ett förhållande e ju inte roligt jämt. Man pratar inte jämt och man skrattar inte jämt.
Ibland e det tyst och TRYGGT precis som det ska vara.. och det är först då man kan landa själv, stötta varandra, och älska varandra på riktigt!


Kommentera gärna=)